Dysterkvist, optimist eller realist?
Jag pratar med två kvinnor på en kräftfest. Båda är chefer och har gjort fina karriärer. Jag börjar mansplaina och kan inte sluta:
”Om vi ska lyckas med att uppnå ”det jämställda samhället” så måste vi… bla bla… dystert men… mina erfarenheter efter att ha arbetat med frågor kring kvinnligt och manligt, barnuppfostran, ledarskap och jämställdhet som organisationspsykologi i 40 år… visar att… och sen säger jag ungefär att:
Kvinnor: Finns det tillräckligt många kvinnor, tipping point, som är så intresserade av frågan att dom är villiga att kliva fram och säga ifrån och stötta de kamrater i gruppen som far illa?
Män: Se punkten ovan, men med tillägget att män generellt är ointresserade av jämställdhet. Generellt alltså.
Föräldrar (och far- och morföräldrar): De flesta föräldrar vill ha ”pojkar och flickor” som är som ”pojkar och flickor” och så lika föräldrarna som möjligt.
Förskolor: Jag vill se de förskollärare som är intresserade och står upp emot det enorma tryck som samhället utövar i att behålla den rådande ojämställdheten.
Skolväsendet: Se punkten förskolor ovan. Och val av linjer i gymnasiet: Könsorienterat nu som då. Jag har hört det här med att ”vi måste få fler pojkar att söka kvinnodominerande yrken och flickor att söka mansdominerade yrken” i 40 år. Varför skulle pojkar söka till lägre betalda arbeten med låg status?
Ungdomsbarometern 2019: Flickor vill bli psykologer eller socionomer och pojkar vill bli ingenjörer eller ekonomer.
Leksaksaffärer: Blått och rosa. Olika avdelningar. Jag har roat mig med att säga att jag ska köpa present till ett barn. I 99% av fallen frågar säljaren efter könet på barnet. Det säger jag inte. Då rekommenderas bok.
Köpa bil: Min fru har köpt eller bytt bil tre gånger under vårt gemensamma liv. Olika bilmärken. Alla säljare har tittat på mig och pratat hästkrafter och turbo, trots att jag talat om att jag inte ska köpa bil. Jag har inte haft någon bil sedan 1995.
Lönerna, gapet: Justeras ibland när opinionen pressar på, men takten får en trädgårdssnigel att verka snabb.
Fackföreningsrörelsen: Har aldrig haft något intresse av frågan eller av kvinnors löner. Fackföreningar styrs av män som tycker det är bra som det är.
Religion: I den mån vi är medlemmar i något samfund så har jag aldrig sett jämställdhet ligga i toppen på predikningar.
Invandringen: Våra nya svenskar, som blir alltfler, har inget intresse av frågan. Jo kvinnorna, men knappast männen. När jag besöker ”utanförskapsområden” så ser flickorna ut som små prinsessor i klänningar och diadem och pojkarna är Zlatankopior. ”Invandrarna” blir en dag fler än de ”gamla” svenskarna och då vinner den kultur som är starkast.
Politiken: ”Spare me”. Vi har haft feministiska partier. De får inte tillräckligt med röster för att ens komma in i riksdagen.
Idrottsrörelsen: Skrapar på ytan när det passar och känns politiskt korrekt.
Kapitalismen: Har noll intresse av jämlikhet och jämställdhet. Hela den filosofin (?) bygger på ojämlikhet, ojämställdhet och starkast vinner. Och starkast av alla är gossar som gått på Handelshögskolan.
Socialismen: Har aldrig funnits i ett samhälle i världen och när den funnits på låtsas så har den blivit märkligt lik kapitalismen inom kort.
Media: Pojkar är pojkar och flickor är flickor. Okej då. Lite PK är dom ibland så det kanske säljs några lösnummer.
Världen: Sveriges kamp i dessa frågor är Sveriges. Den största delen av världen är ointresserade och vi är ingen isolerad ö. USA som vi vill likna är intresserad av rasfrågor. Den frågan går före. Danmark struntar i vilket.
Lösningen: Samma som när det gäller klimatet. Jag tar helt enkelt Al Gores (förre vice presidenten i USA) idé när det gäller klimatet och gör om den lite, även om grundtanken är densamma. Vi måste ha en världsregering, en världsdiktator, en kvinna eller man bestämmer att: ”Nu gör vi så här.” Hårda lagar och bestraffningar mot de som bryter mot överenskommelser. Skulle det bli krig då? Ja absolut, det kan vi lugnt räkna med. Världskrig. Men…”är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det?” (Björn Afzelius)
Kvinnorna på kräftfesten: Båda två ser på mig med sorgsna ögon och säger: Blir det där en krönika? Du kan ju inte sluta en krönika på det där viset, du måste lämna en öppning, något positivt inför framtiden, din förbannade dysterkvist.
Dyster jag?! Inte! Jag har aldrig varit pessimist. Det är bara att kämpa på och utmana varje punkt/område ovan. Vem vinner i det långa loppet tror ni? Optimisten eller realisten? Men… det räcker inte med seminarier och böcker hur bra dessa än är.
Detta är en text skriven av en gästskribent. Åsikterna i texten är skribentens egna och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med Klara K:s åsikter.
Vill du kommentera? Välkommen till inlägget på Facebook.