Vem backar vem?
Vem ska strida för en grupp människor som utsätts eller hotas av en grupp andra människor? Den egna gruppen, den andra gruppen? Alla tillsammans?
Jag skickade ett mail till en människa och undrade varför inte kvinnorna hördes mer, ett avgrundsvrål, nu när den ena efter den andra mannen frikänns från sexuella trakasserier och eventuella våldtäkter. Nu även filmgubben Weinstein som inte behöver tillstå något överhuvudtaget och där försäkringsbolag, inte Weinstein, betalar kvinnorna som anmält honom. Betalar för vad kan jag ju undra. Han hävdar ju oskuld och ingenting har ju enligt Weinstein hänt. Gubben kanske har dåligt samvete? Knappast.
Svaret från min kamrat angående kvinnornas uteblivna vrål blev:
”Det finns massor med protester i mitt flöde på sociala medier!”
(Fast ärligt talat, att sätta ner foten på Insta eller Facebook…Nja… Men ok då, alltid något.)
och sedan fick jag en fråga:
”Varför hörs inte männen vråla?”
I mitt ”flöde” syntes nämligen ingenting. Antagligen känner jag ”fel” kvinnor? Alltså kvinnor som inte vrålar eller så finns det olika tillfällen och kanaler att stötta varandra på där inte jag är med eller så har dom tröttnat på frågan eller så bryr dom sig inte eller så finns ingen riktig gruppkänsla när det kommer till kritan? Wow, att du törs skriva så där, utbrast min kompis Astrid.
Att mina manliga kompisar skulle ”vråla” förefaller mig helt otänkbart. Nämligen. Eftersom dom, mina manliga kompisar, inte personligen har drabbats. Och då är frågan ointressant vare sig i stort eller i de enskilda fallen.
Min kamrat i texten ovan är kvinna, arbetar med jämställdhetsfrågan och har helt klart andra kontakter än vad jag har. Visst arbetar jag också med frågan och borde kanske sett eller fått något inlägg på mitt ”flöde”, men det har jag alltså inte. Jag kanske är borttagen? Blockerad? Vad vet jag? Men det kanske är dumt att bara arbeta med halva befolkningen i just denna fråga, sexuella trakasserier, kanske vore bra att samarbeta, kvinnor och män. Att bara arbeta med halva befolkningen leder kanske inte så långt som vissa hoppas eller tror, oavsett kön. Jag menar det är ju det, vissa av oss hävdar, att männen alltid gjort. Alltså bara arbetat med varandra. Nu senast i rapporten ”män väljer män till intervjuer”
Men jag funderar mycket på det där med grupper. Att grupper styr individer det vet vi ju och att tystnaden ofta breder ut sig. Hos män i grupp är det uppenbart. Förmodligen även hos kvinnor. I det senaste fallet i Sverige där en man frikändes efter anklagelse från två kvinnor så ”vet” jag ju att det är betydligt fler kvinnor som råkat ut för honom de senaste 20 åren. Vet jag? Ja, jo, det är andrahandsuppgifter, absolut, men från några som varit med och jag har det i skrift med namn på utsatta, via mail. Men dom kvinnorna, några med hög position, var tysta och solidariteten försvann. Gonzo Bonzo.
Sånt där funderar jag på men snart är det jul och då ska vi vara vänner.
Detta är en text skriven av en gästskribent. Åsikterna i texten är skribentens egna och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med Klara K:s åsikter.