Jag står kvar på #metoo-sidan
Så många frågor, och så få svar får vi av Lars-Einar Engström i hans senaste debattinlägg. Den första frågan kan jag direkt svara på.
I mitt förra inlägg skriver jag ”Idag hade vi nog namngivit eftersom ett sexbrott idag inte är en enskild handling, utan en del av en struktur” och då undrar Lars-Einar retoriskt om det inte alltid har varit så. Det är en bra poäng och visar att Lars-Einar kan det här med maktstrukturer.
Det är slarvigt uttryckt av mig och citatet syftar till i vilken kontext vi journalister på den tiden hade rapporterat om en sexbrottsling i näringslivet. Innan #metoo hade åtminstone näringslivsmedia väldigt lite fokus på sexuella trakasserier som ett systematiskt maktmedel och därför rapporterades dessa som enskilda händelser. Att de ändå var en del av en struktur är givet.
Vad det gäller Lars-Einars sexistiska mamma, Astrid, tycker jag att vi kan förlåta henne för de dumheter han menar att hon gett uttryck för. Det var en del av den tidsandan och även kvinnor i yngre generationer har som Virginia Wolf sagt, tränats i att spegla män som dubbelt så stora. För att lyckas behöver man ibland förminska sig själv.
Men vi kommer tillbaka till det här med namngivning. Lars-Einar ifrågasätter varför bara kända personer hängs ut i media. Det är ganska naturligt. När tidningar namnger har som sagt med allmänintresse att göra. Är en person okänd för allmänheten, alltså motsatsen till ”kändis”, så är inte namnet viktigt. Kända människor har inte sällan gynnats av media för att bygga sitt varumärke och kändisskap.
Nu kan jag som sagt inte ta ansvar för vilka publicistiska beslut andra medier tar, jag är tack och lov bara ansvarig utgivare för den här kanalen.
Lars-Einar frågar sedan vad vi ska göra med alla namnlistor på svinpälsar som uppförts i slutna rum på facebook. Här tog det en stund för mig att förstå vad han menar. Sedan slog det mig att han förstås inte är inbjuden till någon sådan grupp. Jag är med i ett par, och har aldrig sett några sådana namnlistor. Däremot har det i dessa forum, ofta arrangerade branschvis, delats upplevelser. Någon berättar i ett slutet rum om ett övergrepp. Ibland namnges förövaren och ibland leder det till att andra för första gången vågar berätta att de utsatts för samma person. Erfarenheten visar att en kvinna lätt avfärdas i de här sammanhangen, men är det flera med liknande historier så får anmälan en annan effekt.
Givetvis önskar vi alla att vi hade ett rättssystem som på ett effektivt och objektivt sätt tog hand om det här, men faktum är att du har 99,6 procents chans att gå fri om du begår ett sexbrott. Det blir därför inte riktigt seriöst att säga att vi har ett rättssystem som tar hand om detta. Fittjavåldtäkten är det senaste beviset för detta.
Jag, precis som du, Lars-Einar, arbetar med företag som på riktigt försöker komma tillrätta med sexuella trakasserier. Efter starten av #metoorevolutionen har vi sett fler anmälningar än tidigare. Jag har suttit i flera intervjuer med kvinnor som anmält sina chefer. Jag har lyssnat på deras darrande redovisningar. De vill inte se sina chefer hängda på torget. De vill bara kunna tömma sitt postfack utan att bli upptryckta i ett hörn eller gå på julfest utan att bli kladdade på. Systerskapet i #metoo har gett dem mod att anmäla. Min rädsla är att den gamla strukturen smyger sig över dem likt Morran i Mumindalen om debatten vrider mot hur synd det är om männen. Eller för att citera Unni Drougge:
“Hur är det då med den tystnadskultur som brukar ta vid långt senare, när uppståndelsen lagt sig? Vad kan kvinnan som skandaliserat en prestigeburen man vänta sig av sina arbetskamrater, chefer och uppdragsgivare? Vad har hon för utsikter att avancera eller söka andra jobb? Det visar sig inte förrän scenen sopats ren och publiken gått hem.”
(läs hela hennes krönika i Syre här)
Ibland står två fri- och rättigheter emot varandra och tills vi kan få båda står åtminstone jag kvar på #metoosidan.
Glöm inte att följa Klara K på Facebook för att följa och delta i debatten!